På varje skola utsätts elever, och ändå finns det pedagoger som påstår att mobbing inte finns på deras skolor. De ljuger säkert inte ens – de kanske faktiskt inte kan se det. Den bild av mobbning som målas upp i tonårskomedier och annan populärkultur innehåller klotter på skåp, elever som omringar sitt ”offer” i korridoren och skor som spolas ned i toaletten. Verklighetens mobbing ser ofta ut på ett helt annat sätt, och den populära bilden blir missvisande och till och med farligt förblindande. Är det dessa saker man som vuxen håller koll efter kommer man mycket riktigt inte att lägga märke till speciellt mycket mobbing på sin skola. Man gör det lätt för sig, letar på fel ställe.

En stor del av trakasserierna har flyttat ut på nätet. På sociala medier har inte lärare och föräldrar samma insyn som i verkliga livet, och där fortsätter det som förr kanske hände på skolgården. Det är lätt att ta för givet att eleverna vet vad de gör på nätet – de har ju ändå vuxit upp med sociala medier på ett sätt som ingen tidigare generation gjort. Men den bilden stämmer inte. Även de behöver hjälp och vägledning.

Ibland får man som lärare höra om elaka kommentarer på Kik och utfrysning från Facebookgrupper. Då försöker man självfallet att reda ut situationen, men inser ganska snabbt att det som faktiskt kommer fram bara är toppen på ett isberg. Oftast får vi inte ens veta vad som hänt, och eleverna lämnas då att själva reda ut alla konflikter. Jag har hört många lärare säga att vad som händer på nätet inte är skolans ansvar. Jag säger att den inställningen är att svika eleverna.

Vi kan inte längre tänka att fritid och skola är helt separata. Det som händer online händer hela tiden, i hemmet såväl som i klassrummet. Det är nya tider, vi kan inte blunda oss fria från det. Även skolan måste hänga med i det nya, och då behöver lärarna fortbildas. Skolledningen kan inte förlita sig på lärares egna initiativ att hålla sig uppdaterade. Det behövs resurser och studiedagar. Att nätet är nytt och krångligt är ingen ursäkt för att lämna eleverna ensamma där, snarare tvärt om. Vi vuxna behöver finnas där för att lära eleverna att använda sociala medier, och då måste vi förstå dem först. Det finns inga genvägar runt det.