För det är nu så, att industriell produktion är i högsta grad mitt ibland oss. Med nya varor. Det går in mer av kunskap i varorna, forskning är nödvändig för de avancerade produkter som konsumeras. Och utan en avancerad industri som klarar framställningen, skulle inget land kunna hålla någon högre levnadsstandard.
Den skeva tanken om att industrin redan har gått under har fått en del bisarra utlöpare. Inte minst i politiken. Om en verksamhet är döende, eller åtminstone något som tillhör det förgångna, spelar det ingen större roll om den behandlas illa. Det blir möjligt att fästa sig vid verksamhetens mest negativa sidor och ”lagstifta bort” dem.
Den politiska klass i Västeuropa – eller kanske snarare EU – som tycks vara övertygade om saken, har staplat skatter och avgifter på industrin. Verksamheterna är på väg att regleras sönder av politiker som är vägledda av det inre ljuset om det industrifria samhällets ankomst.
Den västeuropeiska industrins reaktion har blivit att flytta ut. Den tsunami av regleringar och avgifter som i ”miljöns” namn har sköljt över den har blivit för mycket. Den ostasiatiska, östeuropeiska och latinamerikanska industrialisering som i stället har följt är en direkt följd av den politiska klokskap som ersatt gammaldags religion med ny, ”miljöengagemang”.
Sociologiskt har utvecklingen fått egendomliga följder. Ungdomen i Västeuropa har undersökts och då gäller det ”vanliga” ungdomar, inte sådana som av olika skäl redan har en yrkesbana utlagd för sig. För någon generation sedan sågs en ingenjörskarriär som något att sträva efter – i dag är en industrikarriär på någon nivå överhuvud taget inte attraktiv. I England – det längst industrialiserade landet – visar undersökningar att ungdomar helst vill arbeta inom nöjesbranschen eller sporten, fotboll har en särskilt stark ställning. I Sverige är det välkänt att programledare i TV är vad de flesta skulle vilja bli.
Nu kan det kanske sägas, att drömmen om att stå i rampljuset alltid har funnits hos ungdomar och att det är något tilltalande över tanken att vilja komma framåt. Förvisso, men inte om det saknas något mått av sunt förnuft i bakgrunden. Om rena hobbyverksamheter skjuter undan allt annat i en ung människas framtidsplanering, är det ett tecken på att allt inte står rätt till.
För så tycks det vara. Industrin söker ungdomar som vill lära sig yrket, men får alltför få sökande till de många platser man erbjuder. Förvåningen inför detta ges av den höga arbetslösheten bland ungdomar. Utbildningsprogram i gymnasiet som till exempel elektriker – där det är garanterat att eleverna får ett arbete direkt efter utbildningen – får läggas ned på olika skolor. Orsak: alltför få sökande.
Sådana djupare följder av den tidsanda som innehåller fientlighet mot den tekniska utvecklingen och dess ekonomiska utlöpare i industrin, kommenteras sällan. Inte bara politiker, utan också industriledare sjunger med i politiskt gångbara änglakörer. Kanske beror det på att man känner sig för okunnig eller för utsatt för att våga gå emot.
Eller också beror det på medias starka ställning. Senare rapporter om politiska sympatier hos t ex journalister på Sveriges radio/TV visar att mer än hälften av dem sympatiserar med miljöpartiet. Detta borde således vara det enda regeringspartiet, enligt journalisterna. Det är ju möjligt att den rapportering som följer med sådana sympatier gör atmosfären i hela samhället förgiftad.
Men det är i sådana situationer som en vital demokrati och en stark ekonomi kräver civilkurage – den som anser att kejsaren är naken bör väl också säga det på något lämpligt sätt och agera i enlighet med detta.
Bodås i september 2012
Kurt Wickman