”Occupy Wall Street!” har spritt sig till ytterligare ett antal storstäder, men efterhand tonats ned ganska rejält. I dag har den väl ungefär samma attraktion som den för några år sedan mycket omsusade ”Attac”-rörelsen, vars affärsidé var att lägga ned världshandeln. Nedtoningen är ganska förståelig. Ingen vet riktigt vad det är Occupy-rörelsen vill, om det inte är att få sova i tält i stadskärnor och slåss med poliser.
För Europa finns det mer att ta på. Gatustrider i Aten kombineras med stora demonstrationer av ”indignados” i Madrid, för att bara ta två tydliga exempel. Demokratiskt valda regeringar har avsatts i Italien och Grekland och ersatts av icke-valda, teknokratiska grupper av i första hand ekonomer. Det är ingen överdrift att beskriva euro-området som en stor politisk krishärd.
Den politiska krisen har följt på en finansiell nedgång över hela världen, modell större. De politiska planerna byggde på tanken om en obruten uppgång för världsekonomin, något som aldrig har inträffat och aldrig heller kommer att göra det. För ekonomin är detta ett problem, men inte ett stort – marknadstekniken justerar alltid nedgångar och återställer uppgång efter en övergångsperiod. Som kan vara kortare eller längre, i detta fall sannolikt längre.
Men för politiken är det ett problem av modell stort. Politik genererar inga egna nyttigheter, man måste rida på den privata ekonomins rygg för att kunna hålla allt det man utlovar. Politiken beskriver sitt eget agerande som långsiktigt och det är sant i en mening – om man t ex lovar grupper av människor att de ska få leva på bidrag, så anpassar man sig varaktigt efter det löftet. Om det nu dras tillbaka vid en finanskris, hamnar dessa människor i problem, man har ofta inte något alternativ, bidragen har slagit undan sökandet efter dem. Vad vi nu ser i Europa är effekterna av detta.
Den vanliga kören av röster i svensk politisk debatt har naturligtvis utropat hela förloppet till ”en kris för kapitalismen”. Reaktionen kommer från ryggmärgen, man sitter fast i tankemönster som det är alltför besvärligt att ompröva. Det faktum att politiker drivit en budgetpolitik i valrörelser, som har lovat allt till alla, antas uppenbarligen inte ha några större ekonomiska konsekvenser. Det skulle peka ut en av rötterna till krisen som politisk, något man värjer sig mot, då politik antas vara alla goda gåvors givare.
Det andra – och dominerande – skälet till svårigheterna är naturligtvis euro-projektet. Det är i högsta grad ett rent politiskt projekt. Europeiska politiker förstod uppenbarligen inte vilka svåra krafter man satte i rörelse, när man över en natt avskaffade de europeiska valutorna. Det var bara folket som gjorde det – i de två länder där man höll folkomröstningar, Danmark och Sverige, sade folket nej.
Det väcker naturligtvis frågan vad det var för sorts föreställning om politikens möjligheter som styrt de europeiska politikerna. Troligtvis samma grundtanke som styr den svenska debattkören till vänster – politiken ska sättas främst, den besegrar allting annat! Testet har nu visat att detta är fel, för att inte ta till överord.
Europeiska politiker har uppenbarligen inte lärt sig något av denna kris – liksom för övrigt inte heller kören. Man planerar nu för att gå vidare med ännu mer politik, det hela ska bli en monetär och fiskal union. Den som nu tar sig för pannan är förlåten!
Bodås i maj 2012
Kurt Wickman