Den nya världsekonomins centrum, USA, visade sig ha tappat förmågan att leda. Ett gigantiskt socialpolitiskt bostadsprogram och ett överdimensionerat ”krig mot terrorismen” hade tömt ut resurser. När krisen kom i en första stor våg, satsade Obama-administrationen allt på ett kort. Man gick in med en storlek på stimulanser som fick den övriga världen att häpna. Det hjälpte ett kort tag, men när krisen 2011 kom i en andra våg, hade man inte mycket kvar.
Europa hade kunnat kompensera. Det är världsekonomins andra centrum, med de mest exportorienterade ekonomierna. Men här hade politiker redan låst fast den ekonomiska maskinen. Genom att göra EU till en valutaunion, band de sydeuropeiska ekonomierna framför allt Tyskland till ständiga och omfattande räddningsaktioner.
Grekland hade bluffat sig in i valutaunionen. Spanien, Portugal och Irland var ekonomier som låg långt från den tyska och som reagerade helt annorlunda än de nordeuropeiska på låga räntor och starka växelkurser för euron. Den gemensamma valutan band länderna närmare varandra och ett lättsinnigt Grekland kunde med någon lätthet skriva ut framtidens ekonomiska räkningar på Tyskland.
När Italien drogs in – och kanske också Frankrike – blev mönstret ganska klart. De stora socialpolitiska sektorer som byggts upp (”välfärdsstaten”) kunde inte garanteras. I de politiska kampanjer som ständigt förs hade partierna hoppat bock över varandra för att utlova nya ”reformer” till väljarna. Varför inte full pension efter 25 år i arbete? Det gav under alla förhållanden regeringsmakt till partier under flera mandatperioder.
Att löftena hade en skakig finansiell underbyggnad klarnade väl, när det började bli en allmän sak, att 50-åringar gick in i pensionssystemet med full utdelning. Men politiker resonerade väl helt enkelt så, att problemen kunde skjutas på framtiden genom ökad upplåning. En stat är ju inte en livsmedelsaffär, den kan alltid låna på ett sätt som enskilda inte kan.
Men framtiden infinner sig hela tiden. Ingen stat kan trotsa de ekonomiska lagarna. Trots att politiker ibland verkar tycka det. Det var inte bara i det katolska Europa som krisen fick fäste. Även i det protestantiska Nordeuropa började de socialpolitiska överdrifterna att bli synliga.
Det svenska pensionssystemet omarbetades från grunden. Det som efter en folkomröstning i slutet av 1950-talet gav stora fördelar till den generation som röstade för förslagen – och satte socialdemokratin i regeringsställning för årtionden – visade sig vara ett korthus. Nuvarande och framtida pensioner betalas ut på lägre nivåer. Övriga stora bidrag som tillkommit under olika valkampanjer granskas och man söker nu mer intensivt efter begränsningar.
En uppenbar slutsats är, att krisen ställer den europeiska välfärdsstaten under omprövning. Den kan inte finansieras. Diskussionen har redan förändras radikalt i Sydeuropa. Regeringar som de tyska och svenska vill gärna ge intryck av att man kommer att kunna behålla socialpolitiken som den ser ut, men det är troligen mest för att undvika kritik från oppositionen, där olika media kanske är den mest effektiva delen av denna opposition.
Men förändringen pågår under ytan, krisen avslöjar skavankerna. Ibland förefaller det som om vissa socialpolitiska debattörer vill tänka bort den, ”det rör ju främst aktiemarknaden”, men det går ju inte.
Bodås i augusti 2011
Kurt Wickman