Hittills finns två stadier i Wikileaks senare historia. Två massiva läckor. Den första gällde kriget i Afghanistan, väsentligen militära frågor och säkerhetspolitik. Den diskuterades livligt ett tag, men dog relativt snart bort. Den andra har gällt utrikespolitik och visar inga tidiga tecken på att försvinna. I stället har diskussionen gett anledning till en allvarlig varning för hysteri. Den politiska klassen är rasande och i USA har man till och med talat om att avrätta Assange.
En av de få värdefulla saker som den ryska bolsjevikrevolutionen gjorde, var att publicera all den hemliga diplomati som gått till och från den tidigare ryska regeringen. Det var i stort sett fråga om depescher och brev som väldigt mycket påminner om dem vi nu läser från Wikileaks. Den bild man fick var, då som nu, ett stort och skvallrigt pågående cocktail-party.
Där medlemmarna av det internationella politiska jet-setet väsentligen sysslade med ganska triviala saker, knappast värda de enorma kostnaderna för ländernas skattebetalare. Regeringar kunde få samma information för den avsevärt billigare lösningen att prenumerera på ett par av landets tidningar. Diplomatin fungerade inte för att lösa de stora politiska problemen, mest tycktes den vara till för att erbjuda äldre medlemmar av den politiska klassen en behaglig och välbetald reträttpost.
Vad säger nu den allmänna hysterin över att Wikileaks har släppt politiska dokument? Ganska mycket, egentligen. Den silkeslena politiska retoriken kring att medborgarna alltid ska ha insyn i politiska beslut är just retorik. När det blir skarpt läge, dokument som visar vad politiker egentligen gör, så går alarmet. Man talar om brevhemlighet och att förhandlingar alltid måste få bli förtroliga.
Varför det? Veterligen har Wikileaks inte släppt några personliga brev mellan makar eller till barn. Utan just politiska brev, sådant som skattebetalare ersätter diplomater för att göra, på deras direkta uppdrag. Och hur viktigt är det att det förblir förtroligt att den amerikanske ambassadören informerar Washington om att Carl Bildt är ”en medelstor hund med en stor hunds attityd”? Eller att Reinfeldt är en klimatnörd, som dessutom är en toffelhjälte?
Hur är det tänkt att amerikanska förhandlare ska vara hjälpta av denna information, när Bildt eller Reinfeldt kommer på besök? Svårt se. Det helt och hållet skvallriga i sådana depescher hem, leder väl snarare i en ganska galen riktning. Reinfeldt må tro på klimatkatastrofer, vi har väl alla några egendomliga politiska övertygelser, men det är knappast vad som karaktäriserar honom som statschef. Till och med långt därifrån. Om man skulle uppfatta Reinfeldt som den vanlige europeiske aktivisten för en hård klimatpolitik, är det svårt att se hur förhandlingar inte skulle stranda. Ganska snart.
Just det enorma innehållet av meningslösheter i diplomatposten avslöjar att det stora allvaret inte finns på länders ambassader och beskickningar. Om en regering vill komma i kontakt med en annan kan man alltid skicka ett telegram, eventuellt sända över någon som förklarar. Med en vit parlamentärflagg, som på den alldeles vanliga medeltiden. Han blir alltid mottagen och hörd, förmodligen mer än en ambassadör som hela tiden skickar fåniga depescher, där den främsta ambitionen tycks vara att bli uppfattad som en roande stilist.
En sådan läsning av Wikileaks leder osökt över till en pågående diskussion om den svenska byråkratin i utlandet. Oppositionen har föreslagit att en svällande budget för regeringens kanslier ska bantas något. Först ansåg man att 670 miljoner ska bort, men man har bantat kravet till 330 miljoner.
Det är synd att man har halverat. Regeringen har velat försvara sig med att, om man måste banta, kommer mycket värdefullt att försvinna. Bland annat ett antal ambassader i länder som de flesta svenskar aldrig har något att göra med, än mindre skulle kunna peka ut på en karta. Det är möjligt att sådan argumentation är allvarligt menad, det kan inte uteslutas.
Under alla förhållanden är det den politiska klassens intressen som hörs i bakgrunden, inte den svenska allmänhetens. Låt slakten på överflödiga svenska ambassader och beskickningar börja!
Bodås i december 2010
Kurt Wickman